Jag blir så himla arg, förbannad och ledsen varje gång jag läste om mobbing och utanförskap. Det jag läste senast hände i Norge där 8 åriga skolpojkar bjöd in sina klasskamrater till födelsedagskalas. Allt var pyntat och klart. Godisskålar och ballonger hade plockats fram förgäves – ingen av de 13 bjudna barnen kom.
Pojkarna fick fira sin födelsedag ensamma med sina föräldrar. Händelsen inträffade i Norska Aurskog-Høland för två veckor sedan. Det uteblivna kalaset har fått stor uppmärksamhet i Norge sedan barnens föräldrar lagt upp en bild på de fyllda godisskålarna på Facebook.
Detta gör mig arg och ledsen. Ännu mera ledsen blev jag när jag på nyheterna hör en professor säga att i jämförelse med Norge har det bra i våra svenska skolor vad det gäller mobbning och utanförskap.
Sen när man vet och läser hur otroligt mycket som händer i våra svenska skolor blir man nästan bestört. Vad händer då inte i Norge? Och vad gör dom norska lärarna, skolorna och kommunerna för att komma till rätta med detta? Det kan inte vara mycket. Det verkar som att man i Norge har en fin fasad utåt som man är livrädd för att ska rasa. Jag tror det är dags att man skrapar lite på fasaden för att se vad som döljer sig där bakom och inte är så rädd för att se vardagens sanning.
Alla är vi lika värda oavsett vem vi är, vem vi älskar, vart ifrån vi kommer eller har för funktionsnedsättning. Alla är lika värda. Varje dag man läser tidningen inser man hur mycket det finns att kämpa för. Och jag citerar vad en god vän sa till mig när jag för några år sedan var involverad i projektet ”Dansband för Haiti”. Ingen kan göra alla” – Men vi kan alla göra något.
Delar med mig av just den låten som dansband för Haiti gjorde då det begav sig. Och som sagt. Ingen kan göra allt men tillsammans kan vi alla göra nåt för att få en bättre värld.
Publicerad: 2013-12-09 23:42:35
