Dagens reflektion. Jag vill absolut inte hänga ut någon person. Det är liksom inte min stil. Det överlåter jag till andra webbportaler. Men det som slår mig när jag läser Kristinstadsbladets recension eller ska vi säga den så kallade recensionen av Highlights nya cd är följande. Borde inte en skivrecension spegla det musikaliska av skivans innehåll. Men jag kanske har fel? Har jag missat något? Läs själva och gör eran bedömning. Detta är en minst sagt personlig reflektion över dansbandskulturen och då den ”moderna dansbandskulturen. Jag tror att han i sin iver glömde bort själva skivan.

www.kristianstadsbladet.se

Skoga Bygdegård meddelar att man inte arrangerar någon dans den 13/12 på luciadagen. Det innebär att man har två danstillfällen kvar i år. 29/11 kommer skåningarna tillika cd-aktuella Hedins på besök. På juldagen 25/12 är det Holidays som svarar för dansmusiken.

Nu har årets vinnare av sveriges största publikpris offentliggjorts. Här är årets vinnare av Guldsladden 2014.

Årets Sångerska: Sandra Estberg – Martinez

Årets Sångare: Andreas Olsson – Sannex

Årets Gitarrist: Tommy Bengtsson – Martinez

Årets Basist: Jörgen Sandström – Jannez

Årets Klaviatur: Patrich Rundström – Sannex

Årets Trummis: Conny Falk – Kindbergs

Årets Mogenband: Streaplers

Årets Modernband: Perikles

Årets (ut)Strålande Musiker Andreas Olsson – Sannex

När man tänker på dans och Karlstad är det nog många som osökt kommer att tänka på Sandgrund. Så mycket dans som det varit på denna restaurang. Sen flera år tillbaka fanns även Stadskällaren och Hyttan. I dag är det en helt annan tid. Lokalerna förutom Stadskällaren finns visserligen kvar men ser annorlunda ut idag och inhyser helt annan verksamhet. Så vart dansar man i dag i centrala Karlstad. Det finns egentligen inget dansställe i centrala Karlstad som arrangerar dans på det sättet som Sandgrund gjorde. Hotell Gustaf Fröding arrangerar utvalda fredagar dans och vissa söndagar arrangerar dansklubben Rocksulan dans i klassiska Mariebergsskogen. Och det är just till Mariebergsskogen som broder och jag var på väg till denna fina höstsöndag.

Vi anlände lite tidigare till Mariebergsskogen och passade på att ta en promenad för att dokumentera lite. Lite nya bilder till facebooksidan ”Våra svenska folkparker/festplatser” skadar ju inte. Det fattas lite bilder från denna anrika park så det var perfekt. Sedan att vädret var fint gjorde ju inte saken sämre.

Vi vandrar in på danslokalen Holken som är en riktigt fin uppfräschad danslokal. Man har byggt och målat om till det mycket trivsammare. Tummen upp för detta. Orkesterns om skulle spela här är ett band som spelat några gånger i sin karriär. Vilken spelning i ordningen detta skulle vara kan dom nog inte själva räkna ut. Bandet jag snackar dom är dom evigt unga pojkarna i Streaplers. Still going strong sen 1959. Dansbanden kommer och går men det är näst blott Streaplers som består.

Arrangör för dessa danser är DK Rocksulan. Rocksulan anordnar fyra söndagsdanser på våren och fyra på hösten i Holken, Mariebergsskogen. Hit kommer dansare från hela mellansverige och “svänger sina lurviga”. Detta är ett bra tillfälle att träna på vad man lärt sig, träffa nya och gamla vänner. Föreningen Rocksulan startade sin verksamhet 1985 och har sedan dess lärt tusentals människor att dansa.

Klockan 18.00 lika punktligt som fröken ur stampar Kjetil in till kvällens första dans. Det blev full fart från start. ”Just call me lonesome” och ”Tre små ord” fick inleda denna kväll. Lite kul är det att Rocksulan som tidigare i stort sett bara arrangerat dans med modernband börjat varierat sig lite på senare år. Att bredda och få fler dansare är aldrig fel. Men å andra sidan har jag aldrig förstått denna uppdelning. Dans är väl dans eller??

Streaplers är ett band som alltid levererar. Jag tror aldrig att jag varit på en danskväll med dessa gossar och haft det tråligt. Jag tror mycket beror på att Streaplers alltid utvecklats utan att rubba få allt för mycket ramarna. Andra band som turnerat länge är så måna om sina ”gamla klassiker” så att varje kväll tenderar till att bli ”minnenas afton”. Streaplers spelar så klart en del av sina klassiker men dom blandar upp det friskt med sina ”nya låtar”. Och det är det som jag tror är deras styrka. Att alltid utvecklas utan att titta åt sidan på vad andra band gör och ”apa efter”.

Dansgolvet i Holken kokar av värme och dansglädje. Det buggas för fulla muggar. Jag förstår inte riktigt hur man gör med alla turer fram och tillbaka. Jag började faktiskt på en buggkurs en gång men slutade då jag tyckte det var på tok för mycket folk. Men någon gång kanske man skall lära sig bugg. Om det finns någon som kan ta sig ann ett hopplöst fall som mig.
I Holken är lite som i äldre dar på dansbanorna. Alla åldrar på ett och samma ställe, precis som det skall vara. Vi ska ha lite bättre fart på nästa dans manade Kenny publiken och det bjöds på spår från deras senaste skiva.

Denna kvällen slogs det även hål på en myt. Det sägs ju att dansbandsmusiker bara kan spela men inte dansa. Detta är helt fel kan jag säga. Jag såg klara bevis för detta på Holkens dansgolv. I vimlet på golvet syntes nämligen Holidays sångare Björn Björklund som var där och dansade med sin Camilla. Så kom inte och säg att musiker inte kan dansa. Herr Björklund fyllde även år denna kvällen så det blev lite grattande och sång.

I pausen fikade vi tillsammans och snackade lite om Holidays kommande platta, spännande värre. Det bjöds flera låtar från deras senaste skiva ”Hela veckan lång”. En fröjd att se alla dansa. Jag har sagt det många gånger förr att det finns kvällar man inte vill ska ta slut. Denna var absolut en sådan kväll. Att se på när ung som gammal dansa loss till Streaplers är en fröjd för ögat. Det vittnar om att det trots allt finns en hopp om en fortlevnad av denna kulturen.

Här följer lite fler bilder från kvällen

Jag vill slutligen tacka Dansklubben Rocksulan för allt ni gör för danskulturen. Ni är hjältar. Sen vill jag även rikta ett stort tack till Streaplers som kuskar land och rike runt i sin turnébuss för att ge oss det bästa som finns. Vad skulle vi göra utan er? Nu var det bara att tacka orkestern en extra gång och sedan fara hemåt igen. Jobbdag som väntar.

Idag lyfter jag på hatten och säger ett stort Grattis. Grattis till en man som har en underbar röst, en scenpersonlighet inte många kan mäta sig med. En riktigt stor legend som i imponerande 55 år stått på scenen i ett av sveriges största dansband Flamingokvintetten. Stort grattis Hasse Carlsson

Nu har dansbandskungarna från Älvdalen släppt nytt album. Larz Kristerz nya album innehåller fjorton nyinspelade låtar. På flera av dem är bandmedlemmarna Peter Larsson och Anders Tengnér inblandade, både som låtskrivare och textförfattare. Förutom ett antal nyskrivna låtar har Larz Kristers valt ut några odödliga covers, som de gör på sitt personliga sätt.

Beställ ditt eget ex från Ginza.se

Premiärer är alltid trevliga. Att gå på premiärer är alltid något alldeles extra. Just denna lördag i mitten av september skulle det bli premiär för mig och broder. Det skulle visa sig att det inte var vilken premiär som helst utan en dubbel premiär. Dels så var det premiär för Forshaga Folkets Hus danssäsong hösten 2014, och sen var det premiär för mig och broder att få uppleva Mats Bergmans eminenta orkester nu som kvartett. Det hade innan tisslats och tasslats en del om att Nyköpingsgrabbarna skött sig exemplariskt på fyra man så vi var inte ett dugg oroliga när vi puttrade i väg i den blå faran mot Forshaga.

Dansen i Forshaga skulle ta sin början 21.00 så vi åkte som alltid i god tid dit. När man närmar sig Karlstad finns det lite olika vägar att ta sig till Forshaga. Man kan antingen åka via Färjestad och Skived, eller så väljer man Kroppkärr och Skived. Då vi hade lite tid på oss bestämde vi oss för att ta vägen förbi Färjestad. Jag tror det var för att brorsan ville se den fina ishallen dom har där. Eller hockeytemplet som det kallas. Vi stannade utanför och gjorde en liten videoblogg innan vi for vidare genom vackert landskap längs Klarälven.

Anlände Forshaga en kvart innan dansens början. Möttes av den alltid så trevliga vakten Patrik Ellström som hälsade oss välkomna. För er som inte vet kan jag avslöja att han är ”gammal” dansbandsmusiker i ett Värmlandsband som hette Dansers orkester. Mycket bra och kompetent band på sin tid. Det är inte än att man saknar dom lite på dansbanorna.

Vi lade även märkte till att man bytt ut skyltarna vid Folkets Hus. Mycket trevligt såg det ut.
Betalade entrén till Inge som hälsade en välkommen. Ja nu är det dags för höstens danser att ta sin början. En premiär är ju alltid en premiär så man vet ju inte hur mycket folk det kommer. Efter att Tobbe stampat in till första låten började dansgolvet fyllas av dansare. Inte så mycket folk direkt från start men det skulle fyllas på allt efter som. Jag antar att många stod i kön för att betala sig in. Det var ju faktiskt lite kö när vi kom dit med. ”I just wanna dance with you, och Det regnar mot mitt fönster” fick inleda danskvällen.

Träffade på en del kända ansikten så det blev en del hälsande och lite snack om vad man hittat på sen sist. Det är ungefär samma publik som dansar i Molkom på sommaren som på hösten dansar i Forshaga Folkets Hus. Man har även ungefär samma typ av orkestrar. Några frågade oss varför dom bara var fyra. Vi förklarade att dom gått ner på fyra man sen Linus förre sångaren slutat och börjat som fastighetsmäklare.

Nu ska vi öka på farten spela lite snabbare sa Manus. Aldrig nånsin glömmer jag dig” och ”Vem vet” i nästa dans. Så var denna kväll igång på allvar. Även om det byttes danspartners på golvet var det samma grabbar som under hela kvällen stod på scenen. Att man Mats Bergmans gått ner på fyra man märktes inte. Det var samma goa musik. Magnus, Micke, Tobbe och Gullmar skötte sig exemplariskt. Precis som vi hört ryktas om.

Broder och jag satt och funderade på när vi såg Mats Bergmans för första gången egentligen och hur vi upptäckte dom. Vi minns inte årtalet exakt men vi snackar mitten på nittiotalet. Då satt vi hemma och kikade på Café Norrköping med Ragnar Dahlberg Och just denna kväll stod ett för oss ”nytt” band från Nyköping på scenen som vunnit dansbands-sm i Sunne.

Det visade sig att dom hette Mats Bergmans- Låten som dom framförde bland annat var Hasse Anderssons ”Mina allra bästa minnen”. Jag kan ju säga att det blivit en hel del minnen med Mats Bergmans orkester sen den stunden framför tv-rutan.

Åter till dansen där det blivit dags för lite paus. Men innan det blev kaffe bjöds det på lite gammaldans. Vi gick en trappa ner och fikade min broder och jag. Det smakade så gott som vanligt. Köttbullsmackorna går inte av för hackor precis. Tillsammans med en sprite sitter den som en fläskläpp,. Grabbarna i bandet fick som vanligt tacobuffé. Det är så tacksamt att komma till Forshaga som dansorkester och spela. För här värdesätter man verkligen orkestrarna.

Efter pausen var det full fart på dansen igen. Många var dom som rosade bandet och tyckte att dom var minst lika bra nu som dom var mär dom var en kvintett. Och jag kan bara instämma. En styrka är att dom har tre sångare i bandet nu. Gullmar Bergman har börjat tagit sig ton i orkestern och bjöd på två låtar under kvällen. Brorsan och jag har tidigare skojat lite om när han skulle börja sjunga. Det lät mycket bra. Så detta ser vi gärna en fortsättning på.

Som jag skrev tidigare så verkade både publik, och arrangörerna nöjda med premiärkvällen med Bermans kvartett. Kan tillägga att även vi ”Bröderna brothers” var mycket tillfredsställda med denna kväll. Bergmans på 4 man behöver absolut inte skämmas för sig. Det är bara att gasa på pojkar.

Så var då denna kväll nästan till ända. När sista tonen klingat ut stod publiken kvar och klappade fram ett extra nummer. Då kom den frågan som inge trodde skulle komma. Vill ni ha en till frågade Magnus publiken. Och kan ni tänka er att han fick ett rungande ja till svar
Efteråt stannade vi kvar och snackade lite med grabbarna. Sedan sade vi hej då och började rulla hemåt Kristinehamn. Det var minst sagt två lyckliga nöjda glada bröder den blåa faran på väg hem.

Här följer fler bilder från denna trevliga kväll.

Så här ser dom ut. Lars Kristoffersen Band från Norge. Efter mitt inlägg från dansbandsforumet i Bergviksparken har jag fått en del mail och förfrågningar om detta bandet.

Lars har varit vokalist i Rainbow sedan 1991. Lars är rösten bakom den norska landsplågan ”Bye Bye Baby Goodbye”. Nu reser han land och rike runt med ett band som skulle passa dom flesta dansställen som vill ha varierad dansmusik. Här satsas det på en bred repertoar med egna låtar, men det kan också förekomma en del covers.

För bokning i Sverige. Kontakta Rent Nöje och Thomas ”Isak” Isaksson på Rent Nöje
www.rentnoje.se

Bjuder er nedan på ladsplågan ”Bye Bye Baby Goodbye”