Det har blivit lite av en tradition att Streaplers besöker Forshaga Folkets Hus i december. Och i år var det inget undantag. Den 12 december styrde vi kosan mot metropolen som är kända för höjdhopparen Stefan Holm, hockeyspelaren Kjell Adrian och handbollsspelaren Kristina Flognman för att nämna några kända personligheter. Men nu var det inte för att titta på sport som vi for hit. Nej det var för att uppleva ett av sveriges bästta dansband nämligen Streaplers.
I vanlig ordning när dessa grabbar är här är det mycket folk. Parkeringen var fylld av bilar med förväntansfulla dansare. När Streaplers spelar blir ingen besviken. Det kan jag nästan lova. 100 procent äkta spelglädje. Och det gick inte att ta miste på. Man hade lite problem med ljuset som inte ville fungera denna kväll så man lånade Forshagas egna spotlights. Och det funkade minst lika bra det. Det svängde minst lika gott ändå. ”I Just call me lonesom” och ”Tre små ord” inledde denna danskväll. Fullt golv från start bådade gott.
Jag har sagt det förr och säger det igen. Streaplers är verkligen ett unikum när det gäller att spela upp till dans. Inget annant band kan göra det dom gör. Och då menar jag inget annat band även om dom skulle spela 100% live som Streaplers gör. Det är så himmla gött och höra hur dom ligger och plockar ackorden och tonerna. Nu låter det kanske som att jag är musikprofessorn men så är det abolut inte. Men jag hör i alla fall skillnad på i mitt tycke bra och dålig dansmusik.
Kjetil Granli sjöng och höll takten bakom trummorna, Henrik Göransson levererade så sköna gitarrsolon, Per Lundin med sitt sköna gung i basen Anders Larsson spelade klaviatur, Kenny Samuelsson svarade som vanligt för gitarr och sång. En mycket trevlig afton som man lever på länge. Nu dröjer det inte så värst länge innan vi ses igen. En och halv månad går fort. Hur och var det blev lär jag återkomma till i bloggen.
